Säkerhet som utgår från runtime

Vårt uppdrag

bifrost finns för att förhindra intrång i den mjukvara som företag bygger och kör, genom att göra runtime-beteende till skydd och skära bort det säkerhetsarbete som bromsar teamen.

Fienden är brusmaskinen. Skannrar dränker team i fynd utan kontext från runtime: tusentals CVE:er och inget sätt att avgöra vilka som är farliga just här. Ingenjörer lägger veckor på att triagera sårbarheter som aldrig laddas, aldrig är nåbara och aldrig går att utnyttja, medan de få som faktiskt är det ligger begravda i samma hög.

Runtime är facit som tystar bruset. Det går att veta vad en arbetslast faktiskt gör när den körs: vilka systemanrop den gör, vilka filer den rör och vilka anslutningar den öppnar. bifrost lär sig det och utvärderar det mot sin egen kunskap, som växer med varje tjänst och ramverk den ser. Den hittar svagheter, även i beteende som arbetslasten behöver och profilen tillåter, och bedömer hur fullständigt den har fångat vad arbetslasten gör. Den förståelsen ger två saker, i den här ordningen. Först omdömen: varje CVE är nåbar, mitigerad av profilen eller aldrig laddad, och det som når utvecklaren är en kort lista med bevisen bifogade. Sedan härdning: en säkerhetsprofil i kärnan, skräddarsydd för varje arbetslast utifrån inlärt beteende och bifrosts inbyggda kunskap. I enforce-läge nekar kärnan allt utanför profilen, även det en ännu okänd exploit skulle behöva.

Målet är att förhindra. Inte bara att upptäcka snabbare eller begränsa skadan bättre, utan att stoppa intrånget innan det sker. Detektering och incidenthantering är fortfarande viktiga lager, men de ersätter inte att härda det som körs.

Härdad före patchen. I enforce-läge nekar kärnan allt utanför profilen, även det en ännu okänd exploit skulle behöva.